Diskursernas kamp

I SvD kunde vi den 25/7 läsa en ledare med den slutna frågan: Vilken kapitalism vill vi ha?

Det handlade alltså inte om huruvida kapitalismen borde reformeras och ersättas, om dess brister eller grundläggande problem, utan om vilken form vi vill ha.
Linder avslutar sin krönika med den allt för ofta upprepade klyschan:

"En del trodde att finanskrisen skulle leda till en storstilad återkomst för socialismen. Alls icke så. Grundfrågan idag är inte om vi ska ha kapitalism, utan vad för slags kapitalism vi ska ha" (SvD, 100725, Linder).

Det är möjligt att Linder har rätt i sin frågeställning, och även i något av sina påståenden. Men det är tvivelsutan så att sådant som måste upprepas också är sådant som inte är självklart.
Skälet till att vi hör borgerliga predikanter som starkast när det ser som mest tveksamt ut, eller varför Castro talar i fyra timmar vid ett regnigt torg i Havanna till försvar för kommunismen, är för att motsatsen inte ser allt för omöjlig ut. Självklarheter är sådant som inte måste sägas eller upprepas. Vi ställer oss knappast frågan om vi har tre ögon i ansiktet, det vet vi att vi inte har. Men när vi ställer oss frågan om ögonen fungerar bra, då vet vi att minst två svar är möjliga. Det är inget som är självskrivet.

Linder, liksom massor av andra, vet ju detta. Det är skälet till att de just skriver vad de skriver. Eftersom grundfrågan rör huruvida kapitalismen är det bästa vi kan åstadkomma, och de svarar jakande, måste de måla upp sitt försvarstal så självklart som möjligt. Och det starkaste försvaret, inbillar man sig, är att utesluta alternativen. Detsamma gäller givetvis vänsterdebattörer.
Sanningen är snarare att denna retorik tillhör det i förnuftsmässig mening absolut svagaste försvaret. Människans kreativitet och fantasi vaknar vid sådana påståenden; vi vet alla att allt är möjligt, bara vi vill. Så varför skriver hon/han så?

Johan Norberg, nyliberal debattör och idéhistoriker, skriver ofta i liknande tongångar - om än mer polemiskt:

"Don´t expect the critics of capitalism to change their minds any time soon. As long as they don´t believe in the creative ability of mankind or that the market is a plus-sum game, they will continue to think that someone, somewhere, is victimized whenever and wherever we see growth and innovation" (Norberg, 2006, Humanity´s Greatest Achievement).

Här lär vi oss att bl.a. att kapitalismkritiker inte tror på mänsklighetens kreativa förmåga. Likväl, ovan, kunde jag skriva att människans kreativitet och fantasi alltid vaknar för motsatsen till det som skrivs. Detsamma gäller ju här, och för alla som läser det, (inklusive de som tror på vad Norberg så ihärdigt försvarar), vi vet att det inte stämmer. De flesta av oss känner säkerligen kreativa vänstermänniskor, likväl som högermänniskor.

Så varför skrivs det på detta sätt? Det enkla svaret är att sådant som upprepas allt för ofta småningom blir till en dogm. Dessa dogmer biter sig sedan fast hos människor och magnetiserar, strukturer och bygger upp den politiska diskursen (dvs. påverkar hur vi tänker, talar och agerar kring ett ämne).
Det finns alltså en stark poäng för de som vill påverka andras tänkande att upprepa sina klyschor. Småningom börjar vi förhålla oss till dessa påståenden, och genom att begränsa tänkandet till dessa ramar kan tankarna kontrolleras och struktureras. Även om jag själv, som exempel, tveklöst tror att alternativ till dagens kapitalism är möjligt, skriver jag här utifrån frågan: Vilken form av kapitalism vill vi ha?
Vi tvingas återkoppla diskussionen, tänka om, och ändra frågeställningen för att på så vis söka bryta den diskurs som skapats. Frågan är, och bör istället vara: Vilket system vill vi ha, allt är ju möjligt?

Det är onekligen så att det borgerliga perspektivet på ett oerhört sätt påverkat och vridit den politiska diskursen under de senare åren. Ett av de tydligare bevisen för detta rör beskattningsfrågan.
Det var inte speciellt längesedan vi kunde säga: "Jag föredrar skattesubventioner... Jag betalar gärna lite högre skatt för att få god vård, skola och omsorg", osv. Men politikens vindar har nu vänt.
Den som talar om beskattning ställs genast till svars. I debatter mellan Reinfeldt och Sahlin vågar sistnämnda politiker knappt erkänna skattehöjningar vid eventuell valseger. Reinfeldt pressar på, och Sahlins svävande svar gör att tittarna betraktar det hela som att beskattning är något hemskt - ingen vill ju röra vid det, det är något fult.
Sahlin hade självklart kunnat påbörja det ambitiösa arbetet att återta och förändra den politiska diskursen. Möjliga svar hade kunnat vara "Ja, vi kommer höja skatterna något då vi tror på att större skattefinansiering generar flera jobb och minskade klassklyftor: arbeten och jämställdhet", eller liknande. Men istället flyr man, och svarar: "Nej, nej... Vi ska inte höja skatterna mer än för de allra rikaste".
I och med ett sådant svar är det borgerliga perspektivet redan etablerat, och med det ramar för hur vi skall tänka och resonera (diskursiva förändringar).

Det är inte lätt att förändra tänkande, sådant sker gradvis och sporadiskt. Men det påskyndas och förändras genom medvetna strategier. Just nu har den borgerliga diskursen ett tydligt övertag, och om inte en motdiskurs etableras relativt snart är valutgången i september en enkel seger för den sittande regeringen.

"Det som särskiljer diskursernas kamp och kännetecknar den är den plats som var och en av motståndarna intar: det som ger dem möjlighet att med dominanseffekter använda en diskurs som är accepterad av alla och som är spridd i alla läger. Det är inte därför att man tänker på olika sätt eller därför att man hävdar rakt motsatta teser som diskurserna hamnar mot varandra. Det är i första hand därför att diskursen är vapen för makt, kontroll, underkuvande, kvalificering och diskvalificering som den blir föremål för en grundläggande strid" (Foucault, 2008:181-182, Diskursernas kamp).

Ett första steg...

Jag avskyr bloggar.

Det måste vara de första orden som sätter själva kärnan i fokus, och de måste få vara ärliga. Därför är ovanstående ord inte bara helt uppriktiga, de börjar också med det ord som gör att jag undvikit bloggvärlden.

Jag...
Handlar inte det mesta som skrivs om just detta? Om självupptagenhet, problematiserande av trivialiteter och i slutändan om min egen förträfflighet?
Jag inbillar mig att kvällstidningarnas krönikor är bloggens urmoder, dessa lättsamma och "humoristiska" texter som inte görs intressanta primärt för innehållets skull, utan pga. dess avsändare. Tanken var väl att det vore intressant om Leif GW Persson beskrev processen i hemmet vid städning, istället för processen vid senaste seriemord - det skulle bli intressant läsning, och kul dessutom!
Och någonstans drogs "verklighetens folk" med, internet gav ju verktyg för vem som helst att skriva sina egna krönikor - om städning, bilköpet, jobbet, kärleken, amningen osv.
Och den därpå efterföljande explosionen av självupptagenhet och offentliggörande av privatlivet, ledde till att jag drog öronen åt mig.

Få saker summerar det hela så bra, som ett stycke ur Hermann Hesses futuristiska Glaspärlespelet. I dess inledning summeras historien, och vår egen:

"Plinius Ziegenhalss´ grundläggande forskningar har burit det av honom präglade namnet ´den feuilletonistiska tidsåldern´. Sådana namn är vackra men farliga och ger en felaktig syn på en eller annan livsform i gångna tider, och i detta fall får man inte tro att ´den feuilletonistiska tidsåldern´ var på något sätt själlös eller ens andefattig. Men att döma av Ziegenhalss kunde den inte utnyttja sina andliga förutsättningar, eller den gav rättare sagt inte det andliga livet dess tillbörliga plats och uppgift i statens och individens ekonomi.

(...) Det gick också så att striderna om andens ´frihet´ just i denna relativt sena, feuilletonistiska epoken resulterade i att anden kom att åtnjuta en oerhörd frihet , en frihet som den inte kunde bära; den hade fullständigt lösgjort sig från det kyrkliga och delvis från det statliga förmynderskapet, men ännu inte funnit en äkta, av den själv formulerad och respekterad lag, en äkta ny auktoritet och legitimitet. Det finns faktiskt häpnadsväckande exempel på andlig förnedring, korruption och självuppgivelse under den tid som Ziegenhalss skildrar.

Vi måste erkänna vår oförmåga att entydigt definiera den företeelse efter vilken vi har givit tiden dess namn, ´feuilletonen´. Den tycks ha varit ett särdeles populärt inslag i dagspressens textmassa; det var ett slags referat eller snarare ´kåserier´ över vetandets mångfaldiga områden som vände sig till millionerna och utgjorde den bildningstörstande läsarens huvudsakliga näring; de klokare bland feuilletonisterna förlöjligade också sitt eget arbete, åtminstone uppger Ziegenhalss att han har träffat på en mängd arbeten som skulle vara alldeles obegripliga om de inte fick tolkas som utslag av upphovsmannens självpersiflage" (Glaspärlespelet, 1971:14-15).

Det finns en hel del sanning i detta. Vi har vunnit en frihet som vi inte riktigt vet hur vi skall hantera. Den första lösningen torde vara just det som ovan beskrivs: vi fyller den med självupptagenhet och ytlighet, med kåserier och skrönor.

Men så vore jag knappast i denna situation, skrivandes här, om jag inte också såg något annat och positivt. Kanske ligger det just i själva klassificeringen "sociala medier".
Jag inbillar mig att andra än jag själv, att "verklighetens folk" i motsats till Göran Hägglunds definition, intresserar sig för mer än bara det triviala (hår, amning, kläder). Utgångspunkten är att lämna just det därhän som vi ändå redan har helt för mycket av: jaget och indvidualismen.

Fokus i denna blogg kommer vara på något så mycket mer intressant, och det som gör oss till vad vi är: idéer, filosofi, politik, kultur. Samtidens påverkan på oss, och vår påverkan på samtiden.
Och mitt i allt detta allvar, som Hesse och Glaspärlespelaren lär oss, försöka skratta - utan att behöva ta till ytlighet och hemfalla åt självupptagenhet.